Vi följde moster till hamnen och såg henne vänta i bilkön för att få köra ombord. Då säger Leo att han vill åka med! Jag försöker förklara att just nu går det inte. Men att vi åker om några veckor. Några veckor...tidsperspektiv är svårt för en liten grabb. Det säger ju inte honom något, några veckor. Han vill åka nu. Vi ser moster köra ombord och vi sätter oss i bilen. Leo täcker sitt ansikte med sina händer och brister ut i gråt. Medan mitt hjärta vrider sig i bröstet då jag ser honom så ledsen, frågar jag om han saknar sin moster. "Ja" säger han med tårarna blänkande i ögonen. Han blir till sig då även jag börjar gråta. Vi sitter och gråter tillsammans en stund i bilen och pratar om att det är okej att ha ledsamt. Det är ett tecken på att man haft det jätte bra tillsammans.
Medan vi sitter i bilen och tårarna rinner funderar jag på om jag valt rätt. Valt rätt med att bo ute på en ö, långt (enligt mina mått) från mina släktingar? Visst har jag saknat min syster och bror, min mamma och min pappa, min mormor och resten av min släkt och familj flera gånger tidigare. Men när jag ser Leo sakna någon så, då skär det i mig och jag funderar. Janne (min sambo) och jag har en gång i tiderna bestämt att vi bor så länge på Åland som det känns bra att bo här. Var går gränsen för må bra?
Jag tycker att Åland är ett bra ställe för barn att växa upp på. Här finns det mesta i en liten skala. Vi bor på ett härligt ställe, med härliga grannar. Vi har nära till skogen, naturen samtidigt som vi har nära till stadens service. Vi har goda vänner här och Leo har ett härligt dagis och kompisar han trivs med. Vi vuxna trivs på våra jobb.
Ibland önskar jag att man kunde ha ett färdigt facit för hur det blir vid olika val i livet. Om vi flyttar hur ser vårt liv ut på det nya stället? Om vi inte flyttar hur ser vårt liv ut då? Vad är bättre? Just nu känns det ännu som att vi har det bra här, även om saknaden ibland blir väldigt stor. Men då vet vi att vi har haft det väldigt bra tillsammans...
Foto: Åsa Gustafsson
