Ta vara på tiden

Mina tankar går till en mamma och hennes döttrar som skulle firat en 18-åring i sitt hus på FN dagen den 24.10. Det blev inte så. I stället är han med i våra tankar. Jag tänker även på alla hans kompisar som pratat och skrivit så vackert om honom. Han var en speciell person. Han lämnade aldrig någon oberörd. Han levde fullt ut under varenda minut, så som vi alla borde. Han tog verkligen vara på tiden här på jorden.

Det som hände i höst fick mej att verkligen tänka på hur smärtsamt detta är för de närstående. Vet inte om det är för att man är mamma och känner att smärtan som den mamman går i genom måste vara outhärdlig! Tänker på hans systrar. Hur tomt måste det inte kännas. Hans vänner. En tom plats i gänget som ingen kan ta.

Har tappat alla orden för att beskriva hur det känns, har gråtit så många tårar fast han inte hörde till min närmaste krets. Men han hade ett sätt att se människor och uppmärksamma dem. Ett sätt att få en rasande irriterad men i nästa ögonblick leende glad. Vi är många som borde ta efter hans sätt att leva. Att ta vara på varje minut, för den minuten kommer aldrig tillbaka. Aldrig någonsin.

Jag har bestämt mig för att gilla det jag gör i mitt liv. Gillar jag det inte måste jag ändra på det. Att inte gnata om småsaker utan se det positiva. Ta vara på minuterna och dela dom med människor jag känner mig nära. Människor som gör mig glad. Att gå runt på jorden med mungiporna nere och med hasande steg gynnar ingen.

Vattenpölar och gummistövlar

Det sitter på något konstigt sätt i mig sedan barndomen att man går runt vattenpölarna på vägen och inte plöjer rakt i genom för då blir man blöt. Märkte en dag att jag även gjorde det med gummistövlarna på då jag gick i tankarna. Ibland är det ändå roligt att ha barnasinnet kvar och plöja genom pölarna och kanske till och med hoppa lite :)
Min son är väldigt duktig på att dra med mig i dessa lekar med vattenpölarna. Och pölar finns det gott om just nu då vädret varierar och det regnat i stort sett varannan timme den senaste veckan. "Mamma, kom här hoppa" brukar han befalla. Och visst är det roligt att släppa alla måsten och bara studsa runt i pölarna :) I dag var det det också, tills jag märkte att högra foten blev blöt trots gummistövlar. Hål! Vet inte vad jag gör med mina stövlar för jag avverkar dem i rasande fart, då jag alltid får hål i dem. Nå, jag kunde ju fortsätta hoppa på vänster fot ändå ;)

Tänk om vi vuxna oftare kunde släppa måsten och bara ge oss in i leken. Jag tror många av oss mådde bättre då..
                             

"Heppor och kossar"

"Mamma, jag ska ha heppor och kossar när jag blir stor. Och en traktor så där som Christer. Några hundar också och lampar (får)."

Detta sa min 3-åring en kväll efter godnattsagan då han låg med slutna ögon i sängen och log :) Vilket gulle! Vi hade dagen före vid middagen funderat på vad man kan "bli som stor" och jag och hans pappa frågade vad han ville bli. Då kände han inte för något. Vet inte om det är grannen Christer som är jordbrukare, bonde och har kossor och traktor som påverkat eller om det var den åländska skördefesten som gjorde det.

Förra helgen var det nämligen skördefest på Åland. Det är en väldigt mysig tillställning. Vi körde runt till olika gårdar som hade öppet på fredag och lördag och fick se bl.a traktorer, kossor och hästar. Vi fick smaka på mycket gott och köpte bakverk och grönsaker. Barnen fick hoppa i hö :)

Blev inte så många gårdar att besöka då barnens rutiner fick beaktas lite :) men flera gårdar ett annat år.

En plåt ko utanför Ålands mejeriet som vi också besökte under helgen.

Från sommar till höst

Det ser mer ut som höst på vår gård än sommar. Gula löv har farit runt gården med de starka vindarna tidigare i veckan, då även regnet smattrade och man huttrade lite då den värmande solens strålar fastnade i molntäcket. Det gick säkert inte snabbare än förra året, men så känns det. Tycker att det år som gått sen förra sommaren rusat i väg. En klyscha jag vet. Kan bara inte förstå att min lilla babyflicka blir ett år på söndag! Ett år! Vad har vi gjort under dessa 365 dagar? Massor. Tillräckligt. Men ändå. Så snabbt?

Kan inte heller förstå att allt det jag skulle göra i sommar ligger liksom lite på hög fortfarande. Nå, det lär väl bli en ny sommar nästa år igen. Och om det följande året går lika snabbt så känns det som att nästa sommar är här redan i morgon... Det är lite så hos oss (säkert i många andra familjer också  för den delen) att vårt renoveringsbehov blommar upp under sommaren. Samma gäller behovet med diverse utomhusprojekt. Det ska målas, slipas, bygggas, planteras etc. Men jag känner att det är bra att ha något att göra, bara det inte blir för mycket.

Augusti brukar vara ett av sommarens brytningsskeden. Då återgår den glada semesterfiraren till vardagen. Som lärare räknar man nästan att årets början är i augusti. Det är då allt startas upp. Nya böcker, nya kalendrar, nya planer, rena ytor ja allt det där. Känner en viss saknad i att nollställa och starta om. Få börja med en ny omgång. Men ännu ett år ska jag passa på att njuta av att inte starta upp utan varva ner, koppla av och njuta av en annan tillvaro. Men man blir ju lite påverkad då människor runt om återgår till "sina vanliga liv" efter semestern, medan jag fortsätter i min (vår) lilla bubbla på hemmaplan.

Men i år känns det som att sommaren lite kan fortsätta i augusti ändå. Kan bero på att sommarloppiset vi har i vårt garage ännu har öppet nästan hela augusti eller att vi har så mycket att se framemot i augusti, så många som hinner komma på besök och fira vår lilla tös och vår lilla utomlandsresa om någon vecka (så långt utomlands som till Visby :) ) Det här blir en bra början på en mysig höst har jag på känn :)

    

 

Vacker mamma

Kate o William har fått sin först födda står det med stora rubriker i kvällstidningarna. Artiklarna är kryddade med bilder av barnet och föräldrarna. Det som reportrarna lägger mest märke till är att Kate vågar visa sin fortfarande lite runda mage. Att hon är en bra förebild för alla mödrar. Att man inte ska vara så viktig med att ha platt mage direkt!

Visst tycker jag det är fint att Kate kan föregå med gott exempel i en sådan sak och att det säkert är många nya mödrar som pustar ut o vågar visa sina småpösiga magar.

Det jag blir lite upprörd över är att det får sådan publicitet. Varför har det gått så långt att det inte mer får synnas på en kvinnokropp att hon fött barn? Det är ju en stor händelse i kroppen och i hela livet att få bära sitt barn och föda det. Inget är ju sig likt efter det. Måste kroppen då bli det direkt.

I följande artikel står det om brittiska mammor som besöker skönhetskliniker inför förlossningen. Varför? Jo för att se vackra ut på alla bilder!! Jag kände inte mej attraktiv efter någondera av mina förlossningar, men än sen då. Jag hade det bästa och det finaste i mina armar. Ett knyte som min kropp format. Och ännu ett år senare har jag en pösmage :) men vi mår alla bra, så det kvittar.

Ledsamt...

Vi har haft besök av min syster över valborg. Leo räknade dagarna tills hon kom. Även jag räknade dagarna :) Vi har alltid så jätte roligt ihop. Leo njöt av varje sekund tillsammans med sin härliga moster. De var till majbrasan tillsammans med pappa Janne (jag stannade hemma med lillasyster Lykke, då hon blev sjuk). Vi var till Bolstaholms gård (en bondgård) på kosläpp. Första gången även för syster och mig :) Vi åt och drack gott och hade det skoj. Men så kommer ju alltid den där dagen då gästerna skall åka hem :(

Vi följde moster till hamnen och såg henne vänta i bilkön för att få köra ombord. Då säger Leo att han vill åka med! Jag försöker förklara att just nu går det inte. Men att vi åker om några veckor. Några veckor...tidsperspektiv är svårt för en liten grabb. Det säger ju inte honom något, några veckor. Han vill åka nu. Vi ser moster köra ombord och vi sätter oss i bilen. Leo täcker sitt ansikte med sina händer och brister ut i gråt. Medan mitt hjärta vrider sig i bröstet då jag ser honom så ledsen, frågar jag om han saknar sin moster. "Ja" säger han med tårarna blänkande i ögonen. Han blir till sig då även jag börjar gråta. Vi sitter och gråter tillsammans en stund i bilen och pratar om att det är okej att ha ledsamt. Det är ett tecken på att man haft det jätte bra tillsammans.

Medan vi sitter i bilen och tårarna rinner funderar jag på om jag valt rätt. Valt rätt med att bo ute på en ö, långt (enligt mina mått) från mina släktingar? Visst har jag saknat min syster och bror, min mamma och min pappa, min mormor och resten av min släkt och familj flera gånger tidigare. Men när jag ser Leo sakna någon så, då skär det i mig och jag funderar. Janne (min sambo) och jag har en gång i tiderna bestämt att vi bor så länge på Åland som det känns bra att bo här. Var går gränsen för må bra?

Jag tycker att Åland är ett bra ställe för barn att växa upp på. Här finns det mesta i en liten skala. Vi bor på ett härligt ställe, med härliga grannar. Vi har nära till skogen, naturen samtidigt som vi har nära till stadens service. Vi har goda vänner här och Leo har ett härligt dagis och kompisar han trivs med. Vi vuxna trivs på våra jobb.

Ibland önskar jag att man kunde ha ett färdigt facit för hur det blir vid olika val i livet. Om vi flyttar hur ser vårt liv ut på det nya stället? Om vi inte flyttar hur ser vårt liv ut då? Vad är bättre? Just nu känns det ännu som att vi har det bra här, även om saknaden ibland blir väldigt stor. Men då vet vi att vi har haft det väldigt bra tillsammans...

                                               Foto: Åsa Gustafsson

Stressiga, effektiva vardag

Läser i Hufvudstadsbladet en artikel där det står att det är vardag med sparkar och slag på daghem. Sparkarna och slagen är tydligen i många fall riktade mot personalen. I följande artikel läser jag om japaner som inte har tid med förhållanden och de sociala kontakterna blir bara ytliga i dagens stressade samhälle!! Detta har t.o.m lett till att befolkningstillväxten minskat. Vad är det som händer??

I dagens samhälle är vi effektivare än någonsin, vi hinner med en massa, men vart har vi bråttom? Och varför är det så viktigt att hinna med så mycket under en viss tid? Och vad är det vi hinner med? Bort prioriteras sånt som tar och kräver tid som t.ex. relationer. En människa är i grunden en social varelse. Vi behöver få umgås med andra. Vi behöver få känna oss delaktiga i gemenskaper. Är det då nyttiga saker vi hinner med egentligen då vi är så effektiva?

Barn behöver få umgås med sina föräldrar. Och det tar tid. Det behöver också få ta den tid det tar. Jag vet själv att jag sagt till min treåring att skynda sig att göra än det ena än det andra, för att vi har bråttom. I samma stund som jag säger det, ser jag hur han blir ledsen och arg. Tänker då på dessa barn som sparkar och slår sina dagisfröknar. Har de fått tillräckligt med tid av sina föräldrar? Är det gränser de söker med sitt beteende? Var finns då gränssättarna? Är inte barnen det viktigaste en förälder har? Jag förstår att man eventuellt har ett jobb som man måste sköta och som också tar tid. Men kan man minska på mängden timmar där och i stället placera den tiden i barnen? De är små bara en gång. När de är stora nog att klara sig själv, då kan man omplacera timmarna på jobb igen. Eller? Vill man ha råd att åka på solsemester, köpa nya utemöbler, bygga, renovera? Ja då, måste man ju jobba. Men samtidigt mister man kanske den där fina relationen man kunde få till sina barn. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Det är säkert inte så här enkelt i den verkliga vardagen. Men jag tycker det är värt att tänka på vad som är viktigt. Är det att få kvalitetstid tillsammans nu o då eller är det att få tid tillsammans hela tiden. Det kräver tid att lära känna sina barn och komma dem nära. Det finns ingen snabb, effektiv väg till det. Skulle du själv berätta dina problem, bekymmer, glädjeämnen, sorger för någon som har sporadiskt tid med dej, som alltid säger "sen" eller "kom nu det är bråttom"? Skulle du ens vilja umgås med den personen som inte ofta har tid med dej? Varför måste barnen det då?

Flera barn är stressade i sin vardag redan i lågstadieålder. Det ska vara många fritidsintressen, mycket ska hinnas med. Ja, vi vuxna har effektivt fått barnen med i vårt ekorrhjul. Om jag tänker tillbaka då jag själv var i lågstadieåldern, inte hade jag fullspäckade dagar utan hade gott om tid att ha det tråkigt. Vilket utvecklar fantasi och kreativitet. Att bara vara har många svårt med i dag. Det är inte samma sak som lat, men flera tolkar det så då man inte kan rada upp allt man gjort under en dag i listform.

Sjukdomarnas vinter

Den här vintern har åtminstone hos oss präglats av sjukdomar. Senast nu i måndags blev vår dotter om igen febrig och efter tisdagens läkarbesök konstaterades årets fjärde öroninflammation. Nätterna har en tendens att bli kortare än vanligt då dessa inflammationer besöker oss. Men det är ju övergående och det finns hjälp i antibiotika form. Jag har ofta, just vid tillfällen då barnen är sjuka, tänkt på hur mammor hade det förr med sina små sjuklingar då det inte fanns botemedel och hjälp på samma sätt som i dag. Hur mycket skrik och ont barnen hade och hur mammorna (och varför inte papporna) led med dessa barn, då de inte kunde hjälpa dem. 

Tänker också på föräldrar till svårt sjuka barn, som enbart kan sitta vid sjuksängen och hålla handen. Hur man säkert önskar att man kunde ta bort all smärta från de små liven och lida själv i stället för dem. Måste vara väldigt betungande. Så jag ska absolut inte klaga på några små åkommor. Man blir bara så bortskämd med vardagen då den funkar, så man lätt blir och klaga då det kommer den minsta lilla törn.

Perfekt?

Vad är perfekt? Alltså inte det grammatikaliska tids ordet perfekt, utan bedömnings ordet perfekt. Enligt SAOL (Svenska akademiens ordlista) betyder ordet fulländad, utmärkt. Men ett perfekt liv? Kan det vara fulländat någonsin? En perfekt människa? En fulländad, utmärkt människa? Vem är det som dömer vad som är utmärkt eller inte med en person eller någons liv? Är det vi själva eller är det dom andra?

Varför sträva efter något fulländat? Är det inte roligare att ha ett mål att nå? En väg att gå? Drömmar att uppfylla? Hade i dag besök av en av mina fina före detta elever och vi satt och funderade bland annat på detta med drömmar. Vi kom fram till att drömmar är som ett slags bränsle på vägen. Vi behöver ha drömmar, även om de inte går i uppfyllelse. Ibland är det nästan roligare att bara ha drömmarna, för de får vara hur tokiga och ouppnåeliga som helst. Om de ska uppnås är helt upp till en själv.

Det perfekta sitter nog i observatörens ögon. Det jag tycker är perfekt ur min synvinkel är nog säkerligen inte perfekt ur någon annans. Som ett exempel kan jag ta trolldegs figurerna Leo och jag lagade i dag. Jag tycker de är perfekta. Ur någon annans synvinkel saknar de kanske något eller har för mycket av något, men Leo och jag, vi tycker de är utmärkta och fulländade just så här :)

Det allra första

Mitt första inlägg, i min allra första egna blogg! Spännande :) Löjligt spännande :) Följer med flera bloggar och har blivit inspirerad att skriva själv så nu börjar det. Är man förutom klasslärare även IT-handledare på sitt jobb är det väl så dags att börja med en blogg, kanske.

Det "datanördiga" har smittat av sig från både mig och sambon till vår treåriga Leo, som en dag pysslade på tyst för sig själv och plötsligt utropa "Leo kan" då han hade kopplat ihop digitalkameran med datorn med rätt kabel i de rätta uttagen! Ja verkligen, det kunde han. Han kan även hantera både sin pappas Iphone och mammas windowsphone med skrämmande skicklighet. Han fotograferar, spelar och slänger luren i örat på folk som försöker nå oss medan han fotograferar och spelar. Fotona är häftiga för de fångar upp detaljer. Lite som detaljer ur hans värld. Det han tycker är viktigt. Här är ett foto av vår hund som lilla Leo fotograferat. (Det är jag som gjort ramen och färgen på bilden m.hj.a. en app på min telefon)