Stressiga, effektiva vardag

Läser i Hufvudstadsbladet en artikel där det står att det är vardag med sparkar och slag på daghem. Sparkarna och slagen är tydligen i många fall riktade mot personalen. I följande artikel läser jag om japaner som inte har tid med förhållanden och de sociala kontakterna blir bara ytliga i dagens stressade samhälle!! Detta har t.o.m lett till att befolkningstillväxten minskat. Vad är det som händer??

I dagens samhälle är vi effektivare än någonsin, vi hinner med en massa, men vart har vi bråttom? Och varför är det så viktigt att hinna med så mycket under en viss tid? Och vad är det vi hinner med? Bort prioriteras sånt som tar och kräver tid som t.ex. relationer. En människa är i grunden en social varelse. Vi behöver få umgås med andra. Vi behöver få känna oss delaktiga i gemenskaper. Är det då nyttiga saker vi hinner med egentligen då vi är så effektiva?

Barn behöver få umgås med sina föräldrar. Och det tar tid. Det behöver också få ta den tid det tar. Jag vet själv att jag sagt till min treåring att skynda sig att göra än det ena än det andra, för att vi har bråttom. I samma stund som jag säger det, ser jag hur han blir ledsen och arg. Tänker då på dessa barn som sparkar och slår sina dagisfröknar. Har de fått tillräckligt med tid av sina föräldrar? Är det gränser de söker med sitt beteende? Var finns då gränssättarna? Är inte barnen det viktigaste en förälder har? Jag förstår att man eventuellt har ett jobb som man måste sköta och som också tar tid. Men kan man minska på mängden timmar där och i stället placera den tiden i barnen? De är små bara en gång. När de är stora nog att klara sig själv, då kan man omplacera timmarna på jobb igen. Eller? Vill man ha råd att åka på solsemester, köpa nya utemöbler, bygga, renovera? Ja då, måste man ju jobba. Men samtidigt mister man kanske den där fina relationen man kunde få till sina barn. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Det är säkert inte så här enkelt i den verkliga vardagen. Men jag tycker det är värt att tänka på vad som är viktigt. Är det att få kvalitetstid tillsammans nu o då eller är det att få tid tillsammans hela tiden. Det kräver tid att lära känna sina barn och komma dem nära. Det finns ingen snabb, effektiv väg till det. Skulle du själv berätta dina problem, bekymmer, glädjeämnen, sorger för någon som har sporadiskt tid med dej, som alltid säger "sen" eller "kom nu det är bråttom"? Skulle du ens vilja umgås med den personen som inte ofta har tid med dej? Varför måste barnen det då?

Flera barn är stressade i sin vardag redan i lågstadieålder. Det ska vara många fritidsintressen, mycket ska hinnas med. Ja, vi vuxna har effektivt fått barnen med i vårt ekorrhjul. Om jag tänker tillbaka då jag själv var i lågstadieåldern, inte hade jag fullspäckade dagar utan hade gott om tid att ha det tråkigt. Vilket utvecklar fantasi och kreativitet. Att bara vara har många svårt med i dag. Det är inte samma sak som lat, men flera tolkar det så då man inte kan rada upp allt man gjort under en dag i listform.

Sjukdomarnas vinter

Den här vintern har åtminstone hos oss präglats av sjukdomar. Senast nu i måndags blev vår dotter om igen febrig och efter tisdagens läkarbesök konstaterades årets fjärde öroninflammation. Nätterna har en tendens att bli kortare än vanligt då dessa inflammationer besöker oss. Men det är ju övergående och det finns hjälp i antibiotika form. Jag har ofta, just vid tillfällen då barnen är sjuka, tänkt på hur mammor hade det förr med sina små sjuklingar då det inte fanns botemedel och hjälp på samma sätt som i dag. Hur mycket skrik och ont barnen hade och hur mammorna (och varför inte papporna) led med dessa barn, då de inte kunde hjälpa dem. 

Tänker också på föräldrar till svårt sjuka barn, som enbart kan sitta vid sjuksängen och hålla handen. Hur man säkert önskar att man kunde ta bort all smärta från de små liven och lida själv i stället för dem. Måste vara väldigt betungande. Så jag ska absolut inte klaga på några små åkommor. Man blir bara så bortskämd med vardagen då den funkar, så man lätt blir och klaga då det kommer den minsta lilla törn.

Perfekt?

Vad är perfekt? Alltså inte det grammatikaliska tids ordet perfekt, utan bedömnings ordet perfekt. Enligt SAOL (Svenska akademiens ordlista) betyder ordet fulländad, utmärkt. Men ett perfekt liv? Kan det vara fulländat någonsin? En perfekt människa? En fulländad, utmärkt människa? Vem är det som dömer vad som är utmärkt eller inte med en person eller någons liv? Är det vi själva eller är det dom andra?

Varför sträva efter något fulländat? Är det inte roligare att ha ett mål att nå? En väg att gå? Drömmar att uppfylla? Hade i dag besök av en av mina fina före detta elever och vi satt och funderade bland annat på detta med drömmar. Vi kom fram till att drömmar är som ett slags bränsle på vägen. Vi behöver ha drömmar, även om de inte går i uppfyllelse. Ibland är det nästan roligare att bara ha drömmarna, för de får vara hur tokiga och ouppnåeliga som helst. Om de ska uppnås är helt upp till en själv.

Det perfekta sitter nog i observatörens ögon. Det jag tycker är perfekt ur min synvinkel är nog säkerligen inte perfekt ur någon annans. Som ett exempel kan jag ta trolldegs figurerna Leo och jag lagade i dag. Jag tycker de är perfekta. Ur någon annans synvinkel saknar de kanske något eller har för mycket av något, men Leo och jag, vi tycker de är utmärkta och fulländade just så här :)

Det allra första

Mitt första inlägg, i min allra första egna blogg! Spännande :) Löjligt spännande :) Följer med flera bloggar och har blivit inspirerad att skriva själv så nu börjar det. Är man förutom klasslärare även IT-handledare på sitt jobb är det väl så dags att börja med en blogg, kanske.

Det "datanördiga" har smittat av sig från både mig och sambon till vår treåriga Leo, som en dag pysslade på tyst för sig själv och plötsligt utropa "Leo kan" då han hade kopplat ihop digitalkameran med datorn med rätt kabel i de rätta uttagen! Ja verkligen, det kunde han. Han kan även hantera både sin pappas Iphone och mammas windowsphone med skrämmande skicklighet. Han fotograferar, spelar och slänger luren i örat på folk som försöker nå oss medan han fotograferar och spelar. Fotona är häftiga för de fångar upp detaljer. Lite som detaljer ur hans värld. Det han tycker är viktigt. Här är ett foto av vår hund som lilla Leo fotograferat. (Det är jag som gjort ramen och färgen på bilden m.hj.a. en app på min telefon)