Lärarjobbet

Jag har för vanan att läsa "gamla" tidningar om jag inte hunnit läsa dem dagsfärska före jag kan slänga dem i pappersreturen. Läste nyss tisdagens HBL. Hittade en väldigt intressant artikel  "Var tredje lärare överväger branschbyte" . Artikeln börjar med ett påstående att om alla lärare som gått lärarutbildningen fortsättningsvis jobbade som lärare hade vi ingen lärarbrist. Stämmer kanske. Artikeln fungerar också som en inledning till följande artiklar om tre lärare, tre män som hoppat av läraryrket för att det inte gav dem det de önskade. Männen har bra poänger. Saknar dock en kvinnlig syn på saken. Tror inte att det är lika många kvinnor som hoppas av yrket som män gör. Kvinnors orsaker skiljer sig säkert till en del från männens, det hade också varit intressant att läsa.

Jag fastnade för några kommentarer i artiklarna som jag hoppas att många politiker tar åt sig och med sig in i mötesrummen:
Lönen; det är inte hållbart att lägga mer och mer ansvar på lärare och mer och mer stoff som ska trängas in i de timresurser som finns samtidigt som inget tas bort. Lärarna får mer arbete för samma lön år efter år (för ålderstilläggen är inget att hurra för!) Då är inte ingångslönen heller så värst lockande. Undra på att flera hoppar av! Lärarutbildningen i sig ger en bred bas för fler yrken. Du behöver pedagogik på fler ställen än i klassrummet. Blir inte lönen bättre söker man ju sig bort om inte den där känslan som Ted Urho nämner i artikeln (som jag själv känner så väl igen) räcker. Känslan när man ser ett slags ljus i barnens ögon då de knäckt ett problem och förstår innebörden. För mig räcker den känslan ännu ganska långt. Men det ska inte glömmas bort att lärarutbildningen är (i Finland åtm) en högskoleutbildning som borde ha lön även på den nivån.

Utbildning kostar!! Ta inte bort resurser, ekonomiska resurser från skolan och förvänta er samma PISA resultat. Det går inte ihop. Läraren slutar vara kreativ och blir mer som en robot som spottar ut information och hoppas på att eleverna snappar upp ens en femtedel. Hur vill ni att barnen ska må under sin skoldag, under sin skoltid? Hur blir framtiden då? Hur vill vi ha det?

Något som inte har med beslutsfattarna att göra (förutom om de är föräldrar förstås) som jag tyckte Ted Urho beskrev så bra är helikopterföräldrarna!  Föräldrar som anser sig ha rätt att kontakta läraren när som helst då det gäller just deras barn. Det är ganska betungande. Har några gånger själv fått samtal under helger och fredagskvällar där jag fått reda ut problem som uppstått under skoltid. Vilken annan yrkeskår har service 24/7 och får betalt för 8/5 av dom timmarna?

Pressen på dagens lärare är hård från både beslutsfattarnas håll och krävande föräldrars håll. Samtidigt som många inte litar på lärarens yrkeskompetens. Det blir inte hållbart i längden. Vem vill jobba så? Vill du?

Det jag vill säga är att jag förstår föräldrar som är måna om sina barn. Klart att varje sund förälder vill sitt barn det allra, allra bästa. Vi lärare vill också era barns bästa, det vill åtminstone jag. Vi har utbildning och ofta erfarenhet av hur allt ska fungerar i skolan för bästa undervisning och har vi inte det så söker vi lösningar som fungerar. Föräldrar har ofta en skolsyn som präglas av deras egen skoltid, det är inte så vi jobbar i skolan. Vi har lärarsynen som är ur en helt annan synvinkel. Vi ska se till ALLA barns bästa. Vi har en tystnadsplikt som binder oss och skyddar barnen, även ditt och mitt. Vi kan inte, får inte säga ut vad som helst. Det jag ber er är att lita på att vi kan, för vi kan. Prata inte illa om skola, personal. Du får ha dina åsikter absolut, men låt inte det bli dina barns åsikter. De hamnar då i mellan, det är dom som lider, det är de som ska fungera i de båda världarna. Prata hellre om oron med oss pedagoger. Så hittar vi en lösning, jag lovar.

Ni beslutsfattare, lita på oss lärare ni med. Vi är en yrkeskår som har mycket kunskap. Ber vi om resurser för assistenter, lärare etc så gör vi det för att vi verkligen behöver, inte för att vi ska kunna kasta upp fötterna på bordet och luta oss tillbaka i stolen och slappa. Ni är alla så väl föräldrar som beslutsfattare välkomna att besöka skolorna, vi har öppna dörrar, och se vår verksamhet. Kom med en dag, en vecka och se hur vår vardag verkligen ser ut. Gör det i stället för att prata om sådant du inte vet!

Att ha tid....

Det här med att ha tid känns väldigt relativt. Det känns som att i dagens samhälle klassas man som lat om man inte har fullt upp hela tiden samtidigt som man springer från en uppgift till en annan och bara vinkar till de förbi passerande! Hur blev det så här? Och hur bra mår vi av det?

Varför är det så viktigt att inte ha långtråkigt? Utan fylla sin vardag med en mängd program som oftast blir till en massa måsten. När jag var barn hade jag långtråkigt och det sades att det var bra för då utvecklade man sin kreativitet. Det håller jag helt med om. Önskar att jag än i dag hade riktigt långtråkigt någon dag. Hör det till åldern att man fyller sin vardag med en hel del  "Det där borde jag hinna med!"? För mig känns det så emellanåt. Visst, sen finns det sådant man måste som vuxen göra, men var går gränsen för att prioriteringarna blir fel?

Känner ofta att de sociala medierna som twitter, facebook etc. blivit som en slags tidstjuvar inte bara i bemärkelsen att följarna sitter o läser uppdateringarna ofta, utan att man försöker snappa upp det alla andra gör och blir stressad av att inte hinna lika mycket själv. Dessa medier ger ju ofta ut en lite snedvriden bild. Det är inte hela vardagen som syns, utan endast den del man vill nämna. Om detta sedan handlar om hur mycket man gjort under dagen eller vilken känsla man känner just då så är det ju en bråkdel av vad  vardagen har bjudit på egentligen.

Jag hör själv till den kategorin som tycker om att ha mycket omkring mig och känner mig lätt rastlös om inget händer. Men har lärt mig att samtidigt är gränsen hårfin för att jag ska känna mig väldigt stressad och få ont i kroppen.

Varför bryr vi oss egentligen så mycket om vad andra tycker och tänker? I stället borde vi lyssna till våra egna kroppar och förstå dess signaler. I längden är det bättre att sänka kraven på sig själv att inte behöva prestera utan duga som man är och behålla hälsan i många fall.

Snö, snö och åter snö

JA! Det är nog snön som de flesta uppdaterar på FB åtminstone i dag skulle jag gissa, så även jag. Vi har den lyxen att ha en granne med traktor och plog, så vips brukar snön vara borta från vår infart, men inte i dag. De är på en utlandsresa så i dag fick jag vackert ta snöskyffeln i hand och börja jobba, blev ju som ett träningspass och det är ju bra :)

Vi hade vårkänslor på topp nivå i vår familj för någon vecka sen. Plockade tussilago med barnen och lärde dem vad den heter på de båda inhemska språken och vi tog fram trädgårdsmöblerna och cyklarna, klippte äppelträdet, målade grejer som legat i garaget och väntat på varmare väder för att kunna målas och gick runt i T-shirt. Hmmm...nu känns det väldigt avlägset allt det där och trädgårdsmöblerna ser lite malplacerade ut mitt i snön. Men allt har sin tid. Nu tar vi fram pulkan i stället och bygger snölyktor (som lillasyster redan hunnit sitta sönder ;) )

Så är det väl med mycket i livet att allt har sin tid. Just nu är det för mig tiden med barnen som är prio ett och det jag vill lägga min tid på. Det finns förstås mycket annat jag också vill, men det får ta sin tid och blir klart då det blir (försöker påminna mig själv också om att det är okej att ha halvklara uppgifter/renoveringar etc. just nu). För barnen finns här och nu. Ett 'sedan' blir för sent ur den synvinkeln. Jag vill njuta och ta vara på alla minuter känns det som, för i höst blir det andra bullar. Då återgår jag till mitt jobb som lärare och lilltösen får börja på dagis. Vi hoppas på att det blir samma dagis som hennes bror går i redan. Hon är redan nu ivrig med att undersöka allt där, när vi hämtar brorsan :) Samtidigt känns det som ett helt nytt kapitel ska börja i våra liv då vi bestämt att det blir inte några fler småttisar i vårt hus, så nu var det sista gången det ena och sista gången det andra. Samtidigt som det känns skönt att vaknätter och dylikt är över blir man lite vemodig och saknar baby doften och gos med en som gör allt för första gången. Men allt har som sagt sin tid :)

Ta vara på tiden

Mina tankar går till en mamma och hennes döttrar som skulle firat en 18-åring i sitt hus på FN dagen den 24.10. Det blev inte så. I stället är han med i våra tankar. Jag tänker även på alla hans kompisar som pratat och skrivit så vackert om honom. Han var en speciell person. Han lämnade aldrig någon oberörd. Han levde fullt ut under varenda minut, så som vi alla borde. Han tog verkligen vara på tiden här på jorden.

Det som hände i höst fick mej att verkligen tänka på hur smärtsamt detta är för de närstående. Vet inte om det är för att man är mamma och känner att smärtan som den mamman går i genom måste vara outhärdlig! Tänker på hans systrar. Hur tomt måste det inte kännas. Hans vänner. En tom plats i gänget som ingen kan ta.

Har tappat alla orden för att beskriva hur det känns, har gråtit så många tårar fast han inte hörde till min närmaste krets. Men han hade ett sätt att se människor och uppmärksamma dem. Ett sätt att få en rasande irriterad men i nästa ögonblick leende glad. Vi är många som borde ta efter hans sätt att leva. Att ta vara på varje minut, för den minuten kommer aldrig tillbaka. Aldrig någonsin.

Jag har bestämt mig för att gilla det jag gör i mitt liv. Gillar jag det inte måste jag ändra på det. Att inte gnata om småsaker utan se det positiva. Ta vara på minuterna och dela dom med människor jag känner mig nära. Människor som gör mig glad. Att gå runt på jorden med mungiporna nere och med hasande steg gynnar ingen.

Vattenpölar och gummistövlar

Det sitter på något konstigt sätt i mig sedan barndomen att man går runt vattenpölarna på vägen och inte plöjer rakt i genom för då blir man blöt. Märkte en dag att jag även gjorde det med gummistövlarna på då jag gick i tankarna. Ibland är det ändå roligt att ha barnasinnet kvar och plöja genom pölarna och kanske till och med hoppa lite :)
Min son är väldigt duktig på att dra med mig i dessa lekar med vattenpölarna. Och pölar finns det gott om just nu då vädret varierar och det regnat i stort sett varannan timme den senaste veckan. "Mamma, kom här hoppa" brukar han befalla. Och visst är det roligt att släppa alla måsten och bara studsa runt i pölarna :) I dag var det det också, tills jag märkte att högra foten blev blöt trots gummistövlar. Hål! Vet inte vad jag gör med mina stövlar för jag avverkar dem i rasande fart, då jag alltid får hål i dem. Nå, jag kunde ju fortsätta hoppa på vänster fot ändå ;)

Tänk om vi vuxna oftare kunde släppa måsten och bara ge oss in i leken. Jag tror många av oss mådde bättre då..
                             

"Heppor och kossar"

"Mamma, jag ska ha heppor och kossar när jag blir stor. Och en traktor så där som Christer. Några hundar också och lampar (får)."

Detta sa min 3-åring en kväll efter godnattsagan då han låg med slutna ögon i sängen och log :) Vilket gulle! Vi hade dagen före vid middagen funderat på vad man kan "bli som stor" och jag och hans pappa frågade vad han ville bli. Då kände han inte för något. Vet inte om det är grannen Christer som är jordbrukare, bonde och har kossor och traktor som påverkat eller om det var den åländska skördefesten som gjorde det.

Förra helgen var det nämligen skördefest på Åland. Det är en väldigt mysig tillställning. Vi körde runt till olika gårdar som hade öppet på fredag och lördag och fick se bl.a traktorer, kossor och hästar. Vi fick smaka på mycket gott och köpte bakverk och grönsaker. Barnen fick hoppa i hö :)

Blev inte så många gårdar att besöka då barnens rutiner fick beaktas lite :) men flera gårdar ett annat år.

En plåt ko utanför Ålands mejeriet som vi också besökte under helgen.

Från sommar till höst

Det ser mer ut som höst på vår gård än sommar. Gula löv har farit runt gården med de starka vindarna tidigare i veckan, då även regnet smattrade och man huttrade lite då den värmande solens strålar fastnade i molntäcket. Det gick säkert inte snabbare än förra året, men så känns det. Tycker att det år som gått sen förra sommaren rusat i väg. En klyscha jag vet. Kan bara inte förstå att min lilla babyflicka blir ett år på söndag! Ett år! Vad har vi gjort under dessa 365 dagar? Massor. Tillräckligt. Men ändå. Så snabbt?

Kan inte heller förstå att allt det jag skulle göra i sommar ligger liksom lite på hög fortfarande. Nå, det lär väl bli en ny sommar nästa år igen. Och om det följande året går lika snabbt så känns det som att nästa sommar är här redan i morgon... Det är lite så hos oss (säkert i många andra familjer också  för den delen) att vårt renoveringsbehov blommar upp under sommaren. Samma gäller behovet med diverse utomhusprojekt. Det ska målas, slipas, bygggas, planteras etc. Men jag känner att det är bra att ha något att göra, bara det inte blir för mycket.

Augusti brukar vara ett av sommarens brytningsskeden. Då återgår den glada semesterfiraren till vardagen. Som lärare räknar man nästan att årets början är i augusti. Det är då allt startas upp. Nya böcker, nya kalendrar, nya planer, rena ytor ja allt det där. Känner en viss saknad i att nollställa och starta om. Få börja med en ny omgång. Men ännu ett år ska jag passa på att njuta av att inte starta upp utan varva ner, koppla av och njuta av en annan tillvaro. Men man blir ju lite påverkad då människor runt om återgår till "sina vanliga liv" efter semestern, medan jag fortsätter i min (vår) lilla bubbla på hemmaplan.

Men i år känns det som att sommaren lite kan fortsätta i augusti ändå. Kan bero på att sommarloppiset vi har i vårt garage ännu har öppet nästan hela augusti eller att vi har så mycket att se framemot i augusti, så många som hinner komma på besök och fira vår lilla tös och vår lilla utomlandsresa om någon vecka (så långt utomlands som till Visby :) ) Det här blir en bra början på en mysig höst har jag på känn :)