Det här med att ha tid känns väldigt relativt. Det känns som att i dagens samhälle klassas man som lat om man inte har fullt upp hela tiden samtidigt som man springer från en uppgift till en annan och bara vinkar till de förbi passerande! Hur blev det så här? Och hur bra mår vi av det?
Varför är det så viktigt att inte ha långtråkigt? Utan fylla sin vardag med en mängd program som oftast blir till en massa måsten. När jag var barn hade jag långtråkigt och det sades att det var bra för då utvecklade man sin kreativitet. Det håller jag helt med om. Önskar att jag än i dag hade riktigt långtråkigt någon dag. Hör det till åldern att man fyller sin vardag med en hel del "Det där borde jag hinna med!"? För mig känns det så emellanåt. Visst, sen finns det sådant man måste som vuxen göra, men var går gränsen för att prioriteringarna blir fel?
Känner ofta att de sociala medierna som twitter, facebook etc. blivit som en slags tidstjuvar inte bara i bemärkelsen att följarna sitter o läser uppdateringarna ofta, utan att man försöker snappa upp det alla andra gör och blir stressad av att inte hinna lika mycket själv. Dessa medier ger ju ofta ut en lite snedvriden bild. Det är inte hela vardagen som syns, utan endast den del man vill nämna. Om detta sedan handlar om hur mycket man gjort under dagen eller vilken känsla man känner just då så är det ju en bråkdel av vad vardagen har bjudit på egentligen.
Jag hör själv till den kategorin som tycker om att ha mycket omkring mig och känner mig lätt rastlös om inget händer. Men har lärt mig att samtidigt är gränsen hårfin för att jag ska känna mig väldigt stressad och få ont i kroppen.
Varför bryr vi oss egentligen så mycket om vad andra tycker och tänker? I stället borde vi lyssna till våra egna kroppar och förstå dess signaler. I längden är det bättre att sänka kraven på sig själv att inte behöva prestera utan duga som man är och behålla hälsan i många fall.
