Mina tankar går till en mamma och hennes döttrar som skulle firat en 18-åring i sitt hus på FN dagen den 24.10. Det blev inte så. I stället är han med i våra tankar. Jag tänker även på alla hans kompisar som pratat och skrivit så vackert om honom. Han var en speciell person. Han lämnade aldrig någon oberörd. Han levde fullt ut under varenda minut, så som vi alla borde. Han tog verkligen vara på tiden här på jorden.
Det som hände i höst fick mej att verkligen tänka på hur smärtsamt detta är för de närstående. Vet inte om det är för att man är mamma och känner att smärtan som den mamman går i genom måste vara outhärdlig! Tänker på hans systrar. Hur tomt måste det inte kännas. Hans vänner. En tom plats i gänget som ingen kan ta.
Har tappat alla orden för att beskriva hur det känns, har gråtit så många tårar fast han inte hörde till min närmaste krets. Men han hade ett sätt att se människor och uppmärksamma dem. Ett sätt att få en rasande irriterad men i nästa ögonblick leende glad. Vi är många som borde ta efter hans sätt att leva. Att ta vara på varje minut, för den minuten kommer aldrig tillbaka. Aldrig någonsin.
Jag har bestämt mig för att gilla det jag gör i mitt liv. Gillar jag det inte måste jag ändra på det. Att inte gnata om småsaker utan se det positiva. Ta vara på minuterna och dela dom med människor jag känner mig nära. Människor som gör mig glad. Att gå runt på jorden med mungiporna nere och med hasande steg gynnar ingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar